Undervisningskonsterna är läraryrkets kärna och tar sig uttryck i tyst kunskap.

Det kan vara svårt, ja, i praktiken omöjligt att i efterhand beskriva en skicklig lärares lärgång fram till sin skicklighet, fram till att hen använder sig av undervisningskonsterna.

Däremot finns det starka skäl för att tala om hur en lärarstudent ska kunna lära sig undervisningskonsterna. Genom att tala om en framförliggande lärogång kan man också tala om vad den ska innehålla och hur den steg för steg ska ta sig uttryck. Naturligtvis finns det förmodligen inte en enda lärogång till undervisningskonsterna; det finns ingen självklar kungsväg till lärarskicklighet.

Men när det gäller undervisningskonsterna är det inte bara lärarstudenterna som ska lära sig, utan också lärarkåren. Samhället förändras och undervisningskonsterna måste anpassas till nya förhållanden, som ny teknik och nya kunskapsmål, och de som kan göra denna anpassning är de som behärskar konsterna, de skickliga lärarna, men kanske också lärarstudenter och nyblivna lärare med andra erfarenheter än tidigare generationer.

Talet om undervisningskonsterna hör alltså hemma både i lärarutbildningen och ute på skolorna. Eftersom undervisningskonsterna kommer att ta sig olika uttryck beroende av tid och plats, måste talet om lärogången ske i form av samtal dels på högskolor och universitet, dels i lärarkåren och dessutom emellan dessa.

Sådant tal om undervisningskonsterna som syftar till lärande eller anpassning av undervisningskonsterna kallas här metodik. Metodiken hör hemma både på campus och på praktikskolor; diskussioner om metodik kan äga rum både på högskolor och universitet och i förskolor, på grundskolor och gymnasieskolor.

Metodiken kan ta sig uttryck i olika former av tal och skrift som handlar om undervisningskonsterna och syftar till lärande, t.ex.

• kursplaner
• föreläsningar
• seminarier
• handledning
• uppsatser
• kollegialt lärande
• pedagogiskt ledarskap
• Internetdiskussioner

Metodiken synliggör lärares tysta kunskap, förmedlar den till nya generationer och utvecklar den.

Men varför argumentera för att på detta sätt införa metodikämnet - får inte lärarstudenterna redan idag veta hur de ska göra?

Jo, i lärarutbildningen talas det om ämnesdidaktik och allmändidaktik – och somliga lärare har hand om den ena typen av kurser, andra lärare om de andra kurserna. I motsats till denna uppdelning är undervisningsmetodik en helhet som omfattar både ämnesdidaktik och allmändidaktik. Det finns skäl för att lärarstudenterna ska få möta denna helhet.

Man kan se två aspekter hos den skolan – VARA-I-SKOLAN och LÄRA-I-SKOLAN. Då de nyblivna lärarna ska undervisa kan detta inte ske i olika moment, så att eleverna t.ex. får träna sig i demokrati och delaktighet ena veckan och får ämnesundervisning den andra, eller att läraren motverkar mobbning och kränkningar ena lektionen och undervisar i ämnen nästa.

Ett skäl för undervisningsmetodik är alltså att lärares undervisning måste vara en helhet – träningen i demokrati och delaktighet måste ske i anslutning till ämnesundervisningen, och dyker det upp mobbning och kränkningar under ämnesundervisningen måste dessa problem hanteras där och då; VARA-I-SKOLAN kan inte skiljas från LÄRA-I-SKOLAN.