Lärares arbete handlar om att hantera mångfald och komplexitet, förändringar och oförutsägbarhet och kräver uppmärksamhet, handlingsberedskap och beslutsamt agerande. Mycket av arbetet utför läraren automatiskt, utan att tänka på det, men inte blint, som en robot, utan på ett sätt som är anpassat till den aktuella situationen. Om man betraktar en skicklig lärare i aktion är det uppenbart att hen klarar av sitt uppdrag. Frågar man hur hen kunde veta att hen skulle bete sig på ett visst sätt, kan svaret bli att det handlade om intuition och känsla, som magkänsla eller fingertoppskänsla. Två saker är då uppenbara, dels att läraren har kunskap och kompetens, dels att hen inte i ord på ett logiskt sätt kan redogöra för denna kunskap och kompetens. Denna dolda kunskap brukar kallas tyst kunskap. 

En som har undersökt och skrivit om tyst kunskap är Michael Polanyi som talar om två sorter av awareness – focal respektive subsidiary awareness. Han använder också uttrycket tacit knowledge, tyst kunskap, istället för subsidiary awareness.
Den svenske filosofen Bertil Rolf kallar subsidiary awareness för bakgrundskunskap och focal awareness för fokalt vetande. Awareness handlar om medvetande; det fokala vetandet är det som man är medveten om i stunden; minnesforskarna talar istället om arbetsminne.

En förklaring till bakgrundskunskap och fokalt vetande kan bygga på begreppet ”medvetandespann” som har med medvetandets storlek att göra. Psykologen  Miller beräknade 1956 att medvetandets omfång är 7+/-2 enheter. Medvetandet är ungefär som en dataskärm – oavsett hur mycket information man har tillgång till via databaser, Internet, Google etc. är det bara en mycket begränsad mängd information som man kan se i sänder; med 12 punkters storlek på bokstäverna syns bara 24 rader på min skärm; kanske skulle man kunna tala om datorns fokala vetande, det vetande som datorn kan redovisa i ett visst ögonblick.

Motsatsen till det fokala vetandet är all den kunskap man har, men som man i nuet inte är medveten om, som man inte tänker på, dvs. subsidiary awareness, bakgrundskunskap. Det är mycket man kan och gör som man inte är medveten om. Människor har alltid andats; kroppen vet hur man gör. Idag vet vi att vi därigenom får i oss syre, men detta är teoretisk kunskap; vi kan inte se syret och vi känner inte av det när det far iväg in i lungorna och runt i blodomloppet. Och ännu mindre är vi medvetna om hur kroppen sedan använder det i olika kemiska processer. På liknande sätt talar vi vårt modersmål utan att behöva tänka på hur vi frambringar de olika ljuden eller sätter samman dem till ord. Andningen och talet är två former av tyst kunskap, av bakgrundskunskap; jag kallar dem biologisk respektive kulturell tyst kunskap.

Somlig biologisk och kulturell tyst kunskap kan vi bli medvetna om, den kan bli fokalt vetande. Jag kan fokusera min andning, men även om jag märker att bröstkorgen rör sig när jag andas så vet jag inte i detalj hur jag bär mig åt för att åstadkomma detta. Jag kan in i detalj tänka på hur jag uttalar ett ord, men även om jag märker att tungan och struphuvudet rör sig, så vet jag inte hur jag bär mig åt; jag vet att, men inte hur – och ändå är det ju jag själv som gör det.

Orden andas och uttala visar att vi vet om att vi andas och uttalar. Så även om orden handlar om sådan kunskap som oftast är tyst kunskap visar de att vi vet om dessa processer. Om jag säger ”jag kan knappt andas” är det jag säger en del av mitt fokala vetande – eventuellt tillsammans med den obehagliga upplevelsen av att inte kunna andas. Ordet andas kan i stunden samtidigt stå för både en biologisk tyst kunskap och en fokuserbar kunskap. Det fokala vetandet kan samtidigt rymma både upplevelsen och beskrivningen av den. Jag märker att jag knappt kan andas och kan samtidigt berätta detta.

Begreppen fokalt vetande och fokuserbar kunskap har med tidpunkt att göra; begreppen handlar om nuet och vad jag väljer att fokusera i medvetandet i ett visst ögonblick. Det fokala vetandet finns bara i nuet och upphör när jag sover eller är medvetslös. Bakgrundskunskap/tyst kunskap har betydelse för hur jag kan bete mig i nuet utan att jag tänker på den. Det som är fokalt vetande ena stunden kan vara bakgrundskunskap/tyst kunskap i nästa ögonblick; en tanke kan nästa ögonblick synas vara helt försvunnen, men kan åter manas fram som fokalt vetande. All bakgrundskunskap/tyst kunskap kan inte dyka upp i medvetandet som fokalt vetande – det kan bara den fokuserbara kunskapen. Begreppet fokuserbar kunskap handlar om växlingen i nuet mellan tyst kunskap– t.ex. personliga erfarenheter och minnen – och fokalt vetande. Somlig biologisk tyst kunskap – som andningen – kan till en del bli fokalt vetande och är alltså fokuserbar kunskap, och detta gäller också somliga kulturell tyst kunskap: jag kan tänka på vad som händer i munnen när jag uttalar ett visst ord, men däremot är jag aldrig medveten om vad som händer i munnens muskler när jag talar; somlig tyst kunskap kan växlas till fokalt vetande, nämligen den fokuserbara kunskapen, medan annan tyst kunskap aldrig kan övergå i fokalt vetande.