Reflekterande praktiker

Reflekterande praktiker är ett begrepp som har myntats av organisationsteoretikern Donald A. Schön. En reflekterande praktiker är en yrkesperson som inte bara automatiskt kör på i gamla hjulspår, utan tänker igenom saker och ting, reflekterar över sitt arbete. Han menar att en reflekterande praktiker har en outtalad teori-i-användning som hen utgår ifrån, och som kan förändras genom reflekterande. Den svenske filosofen Bengt Molander skriver i Kunskap i handling att en teori-i-användning är uppbyggd av ”värden, strategier och underliggande antaganden”.

I ett svenskt klassrum ska undervisningen genomsyras av värden som finns angivna i styrdokumenten. Även om värdegrunden är given så är tillvaron i ett klassrum ständigt föränderlig och läraren måste hela tiden observera och reflektera över vad hen ser. Skickliga lärare är därför reflekterande praktiker. De har ”underliggande antaganden”, dvs. de tror saker och ting om elever, om lärande, om undervisning. Dessa underliggande antaganden kan ha sina rötter i säkra iakttagelser; i egna eller andras erfarenheter; i böcker eller vetenskapliga artiklar; men de kan också vara missförstånd eller fördomar. Oavsett var de underliggande antagandena har sina rötter är det dem läraren utgår ifrån i sitt tänkande om sina elever och agerar utifrån i sin planering och sin undervisning.

Trenätsteorin har fått sitt namn efter de tre nätbegreppen behovsnät, strateginät och orsaksnät. Dessa speglar de tre typerna av komponenter i en teori-i-användning: ett behovsnät handlar om värden, ett strateginät beskriver strategier och ett orsaksnät är en beskrivning av verkliga förhållanden, dvs. det man tror är de verkliga förhållandena; ett orsaksnät är ett sammanhang av underliggande antaganden om orsaker och verkningar.

De tre näten kan ritas upp som tankekartor i Complador, och detta underlättar reflekterandet – man får överblick och kan jämföra och fundera över de tre näten, detalj för detalj.

Det är svårt att diskutera och jämföra olika teorier-i-användning om man inte först kartlägger dem som behovs-, strategi- och orsaksnät så att de blir synliga. Kartläggning gör det möjligt att inte bara reflektera över sin egen teori-i-användning, utan också över ett lärarlags gemensamma teori-i-användning, och likaså kan kartläggning komma till användning för rektor i hens pedagogiska ledarskap och i kollegialt lärande.

Reflekterande praktiker kan utveckla sina teorier-i-användning t.ex. genom att observera vilka följderna blir av strategierna och särskilt då det händer helt andra saker än de man hade tänkt skulle ske. Ett annat sätt är att ta del av andra lärares erfarenheter eller av forskningsresultat för att se om dessa stämmer överens med ens egna antaganden, eller går helt på tvärs – eller innebär någonting helt nytt, någonting man inte har tänkt på tidigare.

Den som vill skapa eller utveckla ett strateginät kan med hjälp av trenätsorden fokusera på hur undervisningskonsterna kommer till uttryck, och om de på ett eller annat sätt kan utvecklas, genom frågor som:

  • Vilka nu-behov och behov i futurala behovskedjor bör jag/du/vi försöka tillgodose det här undervisningspasset?
  • Vilka kunskapselement är det möjligt att exportera och vilken kunskap måste självorganisera sig?
  • Vilka negativa sanktioner använder jag/du/vi för att hålla det här möjlighetsrummet i hävd?
  • Kan jag/du/vi samordna ytterligare strategier, så att strateginätet blir effektivare?
  • Hur kan jag/du/vi öka tankemotivationen? Känslomotivationen?

Ett annat sätt att kritiskt granska en teori-i-användning är att göra en vetenskaplig undersökning, t.ex. i ett examensarbete, och då först kartlägga strateginätet och därefter ställa frågor om värden och underliggande antaganden:

  • Vilka av styrdokumentens värden avspeglar sig i strateginätet? Vilka gör det inte?
  • Vilka underliggande antaganden återspeglas i strateginätet? Finns det forskning om stöder eller motsäger dessa antaganden?

Sådana vetenskapliga undersökningar av lärares teorier-i-använd-ning kan stärka inte bara undervisningens vetenskapliga grund, utan också kopplingen mellan den vetenskapliga grunden och den beprövade erfarenheten.

Lärarens underliggande antaganden handlar inte bara om elever och lärande, utan också om lämpliga undervisninsstrategier, och kan ses som hypoteser som prövas i handling och som genom efterföljande reflektion utsätts för kritisk granskning; man skulle kunna tala om reflektion-i-undersökning. Om läraren då har ett vetenskapligt förhållningssätt kommer en sådan reflektion-i-undersökning att ha stora likheter med en vetenskaplig undersökning av strateginätet; den mest påtagliga skillnaden ligger i dokumentation och kommunikation: lärarens egna reflektioner vare sig dokumenteras eller kommuniceras vanligen på ett sådant sätt att de kan utsättas för kritisk granskning. Utan dokumentation och kommunikation kommer därför den reflekterande lärarens kunskapsmässiga framsteg inte att spridas till lärarkåren i övrigt och kan därför inte heller bidra till den gemensamma kunskapsbasen och yrkets utveckling.