Analogiken är ett teoretiskt perspektiv på kunskap, lärande och undervisning: analogiken handlar om analogisk kunskap, analogiskt lärande och analogisk pedagogik.

Det grekiska ordet analog betyder likartad, motsvarande, jämförlig. Den mänskliga hjärnan har förmågan att i strömmen av sinnesintryck upptäcka – eller om man så vill skapa – mönster. Den har också förmåga att upptäcka likheter och skillnader mellan mönster och att kan på så sätt upptäcka likartade, jämförliga – analoga – mönster med motsvarande uppbyggnad. Förmågan hos hjärnan att till medvetandet förmedla dels upplevelsen av mönster, dels upplevelsen av likheter och skillnader mellan mönster är det ena av analogikens ben.

Analogiken andra ben är trenätsbenet. Trenätsteorin är en syntes av system-, informations- och kaosteori; trenätsperspektivet erbjuder möjlighet att i ord dels beskriva mönster med olika grad av förutsägbarhet, dels beskriva skillnader mellan dem.

Tillsammans innebär analogikens båda ben att sinnesintryck från system i den omgivande verkligheten upptäcks och bildar mönster som kan beskrivas i teoretiskt grundade ord. Minnen av dessa mönster och beskrivningar är kunskap och när mönstren kan jämföras med avseende på likheter och skillnader finns det skäl att tala om analogisk kunskap.

Analogiskt lärande handlar om upptäckten av analoga mönster och deras likheter och skillnader. Analogisk pedagogik är undervisningskonster som syftar till att eleverna ska upptäcka analoga mönster och på så sätt vidga och fördjupa sin kunskap om tillvaron.

Analogiskt tänkande

Analogiskt tänkande innebär att utnyttja sin analogiska kunskap – dvs.  sin kunskap om mönster – som beslutsunderlag. Att t.ex. utifrån sin kunskap om fjärilseffekten upptäcka när en hotande situation håller på att uppstå och därför snabbt kan agera för att stämma i bäcken istället för i ån, att inte låta ett problem växa med risk för att det växer och blir ohanterbart.